Our Life in Sweden

Jonathan & Sofia Morgan

Menu Close

Category: life (page 3 of 9)

Top 5 regrets in life

The last couple of days I’ve been thinking about this interesting article I read a while back in The Guardian. A nurse, working in palliative care, recorded the 5 most common regrets in life of her patients:

1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

“This was the most common regret of all. When people realise that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.”

2. I wish I hadn’t worked so hard.

3. I wish I’d had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

Sharing this article is not meant to bring anyone on a total downer, but rather say that it really spoke to me when I first read it. I found myself thinking – as this is my only life I want to try to dream big, be less fearful and willing to take risks in order to live my life to the full. I might fail a few times and risk being misunderstood, but at least I went for it and hopefully I’ll hold less regrets by the end of this earthly life.

Enjoy reading the whole article HERE! [1]

3892070960_8e7bba23d5_z

Kom att tänkta på en intressant artikel som jag läste i den brittiska tidningen, The Guardian, för ett tag sedan. Artikeln handlade om en sjuksköterska som vårdade patienter vid livets slutskede och svaren de gav henne på frågan ”om de beklagade något eller om där var något de skulle gjort annorlunda i sitt liv ”.

Här var de 5 mest vanligaste svaren:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte efter vad andra förväntade av mig. (De flesta upptäckte vid sin dödsbädd hur många saker de missat att göra medan de var friska)

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt. (Vanligast bland männen, som oftast hade familjens ekonomiska ansvar)

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor. (Genom att undertrycka sina känslor utvecklade de inte sin hela potential, utan slutade ofta sina liv bittra och sjuka)

4. Jag önskar jag hade hållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare. (Allt för många insåg för sent att lycka är ett val. I stället för att bryta upp hade de fastnat i gamla destruktiva mönster)

När jag först läste denna artikel uppmuntrade den mig till att försöka drömma stora drömmar, fokusera mindre på rädslor och våga ta fler risker. Det verkade mer spännande att riskera att misslyckas några gånger och kanske riskera att bli missförstådd än att vid livets slutskede känna att jag inte levde livet fullt ut.

HÄR[2] kan ni läsa hela texten översatt på svenska!

[1]: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying
[2]: http://allas.se/doende-angrar-att-de-jobbat-for-mycket/

Photo by Hamid Najafi

Practicing Thankfulness

Can I tell you a secret?

For much of my adult life I’ve found it hard to feel content. I’ve lived in enough places and been involved with enough different things to know that it wasn’t my environment that was making me feel this way.

It was about me.

I was someone who couldn’t enjoy the moment, I couldn’t appreciate what was around me, even when those things were beautiful and exciting.

Early last year, Sofia read a book called One Thousand Gifts, which is about practicing thankfulness, and how it can make us more settled, happier people. As she told me about the book, I realised that this might be my opportunity to get out of this rut.

Each morning I began listing a couple of things I was thankful for, and would then thank God for those things. At first it felt a little contrived, having such predictable mornings, but I soon began seeing the benefits…

I noticed that when I was in conversations with people I would recognise the positive things they said more. I found that where I used to be drawn to worry, or criticism, I would see beauty. It has become easier to offer words of encouragement.

Because I’m noticing what I have, rather than focussing on what I don’t, I’m not comparing myself with people as much as I used to.

Have you tried practicing thankfulness? How has it affected you?

Human Rights Day

IMG_0849

Today is Human Rights Day which is a public holiday in South Africa. This day my mind goes straight to the refugees we know in Masiphumelele and especially our friends from Somalia. We met them 2008 when a friend had given them shelter, as the xenophobia was particularly bad here in South Africa and refugees from other African countries were violently chased out from the townships by mobs claiming they’d come to ‘take their jobs and their women’. The Somalians we know are very good at starting up local businesses and face a lot of jealousy because of their success. They’re now back in Masi, but live in fear as they frequently hear stories of their countrymen being shot or stabbed to death. The UN has agreed it’s too dangerous for them to stay in South Africa and are in the process of helping them leave the country.

This family is one of the most hospitable families we know in Masi, every time we visit they serve us food or drinks, as we sit around exchanging stories with them. We love their friendship and keep praying for their safety and that they’ll eventually have a safe place to call home.

* * *

Idag är det röd dag i almanackan för att fira Human Rights Day / Mänskliga Rättigheters Dag i Sydafrika. Mina tankar går till våra Somiliska vänner från Masiphumelele som vi lärde känna 2008. En bekant i All Nations hade denna familjen inneboende hos sig under några veckors tid 2008, i väntan på att de främlingsfientliga våldsamheterna, som spritt sig som en löpeld i flera av landets kåkstäder, skulle lugna ner sig. De är nu tillbaka i Masi men lever i ständig rädsla för vad som kan hända härnäst. Men jämna mellanrum berättar de för oss om vänner till dem har blivit skjutna eller knivhuggna till döds. De somalier vi har lärt känna har varit snabba på att starta upp småföretag, som kiosker eller mindre mataffärer i kåkstäderna, vilket tyvärr har lett till stor avundsjuka bland lokalborna. FN har beslutat att det inte är tillräckligt tryggt för dem att bo kvar i Sydafrika och försöker nu hjälpa dem få asly i ett annat land.

Detta är en av de mest gästvänliga familjer vi lärt känna i Masi – varje gång vi hälsar på dem ger de oss mat och dricka medan vi umgås och tar del av varandras livsberättelser. Vi tycker så mycket om dessa vänner och ber att de ska få ett nytt hem och en trygg plats att bo på.

IMG_0737

IMG_0848

Unwanted visitors

We arrived home yesterday, after a busy day in Masiphumelele, to find our front burglar gate swinging open, and the front door bearing the marks of a crowbar.

As we stepped inside, we began noticing things that weren’t were they should be: Sofia’s jewellery box missing, my SLR Camera gone, our iPod nowhere to be seen.

The police have been and gone, taken finger prints and passport numbers, and the neighbours have updated us on all the similar break-ins that have happened recently.

I found myself running through my mind the real cost of the break in: the sentimental value of some of the items. A necklace given to Sofia by her Grandma. A lens bought with money from my Grandpa’s inheritance. The songs on my iPod that I don’t have anywhere else (reminiscing the experience I once had of discovering my Dad’s music collection when I was younger).

And all the while I try and remind myself that our hope isn’t in these things, or even the things that weren’t stolen, but in things that can’t be stolen by thieves or eaten by moths.

***

Jaha, då har det hänt, det som vi lyckats undgå ända sedan vi kom hit – inbrott.

Igår när vi kom hem, efter en lång dag i Masiphumelele, såg vi att den lilla grinden och den större järngrinden stod vidöppen och ytterdörren hade bänts upp av något kofotsliknande föremål…inbrott!

Polisen var förvånansvärt snabbt på plats och gjorde ett bra jobb i att skriva ned en detaljerad anmälan, leta fingeravtryck mm.

De flesta saker som togs från oss hade ett sentimentalt värde och vi blir arga och kommer att sakna dem.
I samma veva blir vi påminda om att våra liv inte bara kan byggas bara på de grejor som var tagna, eller inte tagna, ifrån oss, utan på något mer – sådant som inte kan stjälas av tjuvar eller ätas av mal.

Wall Street Journal feature on baby dumping in South Africa

On the 22nd of August The Wall Street Journal published an interesting article on baby abandonment in South Africa. Here’s some of what was written:

” When police in Port Elizabeth confirmed earlier this month that they had retrieved a newborn boy, alive in a shoe box inside a plastic bag, it added to accounts of infants abandoned by mothers in toilets, flowerpots, railroad tracks, rubbish bins, sidewalks and city parks. Many perish. Others are left to hospitals, acquaintances or charities, as mothers seek ways to give better lives to children they can’t support.”

In the early days of Baby Safe (2008), Bethany and I took an exploratory trip to Door of Hope, the charity mentioned in the article. The work they’re doing inspired us and played a part in shaping Baby Safe as an organisation.

Read the full article HERE!

***

Den 22 Augusti publicerade The Wall Street Journal en intressant artikel om baby dumpning i Sydafrika.

När Baby Safe ännu var i ett uppstartnings skede (2008) åkte jag och Bethany på en fältstudie till Door of Hope, frivillig organisationen som nämns i artikeln. Det var en mycket intressant och inspirerande studieresa som utgjorde en viktig del i att utveckla och forma Baby Safe som organisation.

Läs hela artikeln HÄR!

© 2024 Jonathan & Sofia Morgan. All rights reserved.

Theme by Anders Norén.