We arrived home yesterday, after a busy day in Masiphumelele, to find our front burglar gate swinging open, and the front door bearing the marks of a crowbar.
As we stepped inside, we began noticing things that weren’t were they should be: Sofia’s jewellery box missing, my SLR Camera gone, our iPod nowhere to be seen.
The police have been and gone, taken finger prints and passport numbers, and the neighbours have updated us on all the similar break-ins that have happened recently.
I found myself running through my mind the real cost of the break in: the sentimental value of some of the items. A necklace given to Sofia by her Grandma. A lens bought with money from my Grandpa’s inheritance. The songs on my iPod that I don’t have anywhere else (reminiscing the experience I once had of discovering my Dad’s music collection when I was younger).
And all the while I try and remind myself that our hope isn’t in these things, or even the things that weren’t stolen, but in things that can’t be stolen by thieves or eaten by moths.
***
Jaha, då har det hänt, det som vi lyckats undgå ända sedan vi kom hit – inbrott.
Igår när vi kom hem, efter en lång dag i Masiphumelele, såg vi att den lilla grinden och den större järngrinden stod vidöppen och ytterdörren hade bänts upp av något kofotsliknande föremål…inbrott!
Polisen var förvånansvärt snabbt på plats och gjorde ett bra jobb i att skriva ned en detaljerad anmälan, leta fingeravtryck mm.
De flesta saker som togs från oss hade ett sentimentalt värde och vi blir arga och kommer att sakna dem.
I samma veva blir vi påminda om att våra liv inte bara kan byggas bara på de grejor som var tagna, eller inte tagna, ifrån oss, utan på något mer – sådant som inte kan stjälas av tjuvar eller ätas av mal.
